lämnad på den jävligaste av platser
Idag var en märklig dag. Stod i mitt rum och kammade mitt hår som vilken dag som helst och fick plötsligt syn på en konstig fläck på golvet. Möttes därefter av en oväntad förträngd tillbakablick av att just där, efter en utgång för två år sen, la jag mig i fosterställning och krampartat grät för att mitt hjärta gjorde så ont. Just precis där. Fan jag vill dö, vill inte det här mer, minns jag att jag tänkte. Men det kändes inte ett skit. Blev mest bara så sjukt medveten om hur odramatiskt mitt liv är atm. Inte händelselöst, men no drama i sikte liksom. Kom då att tänka på det här inlägget av Kristian Gidlund (om ni inte vet vem det är vid det här laget, in och läs.):
Tar hursom fysisk smärta alla dar i veckan än ett brustet hjärta. Bara så det är sagt. Och juste, tycker Nike lyser med sin frånvaro. In med dig och skriv bajskorvsvän.