Jag lever!
Hej. Jag lever, tro det eller ej. Bjuder på ett inlägg jag skrev för väldans länge sedan men aldrig orkade publicera. Puss
När vi ändå är inne lite på det här men röra och ta, talla och dra.
Efter att ha tillbringat den senaste veckan bakom en cafedisk var jag idag åter i Amnestyuniform. En sak som då slog mig redan innan lunch är människors envisande att ta på mig.
Dagligen möts jag av kommentarer som ”lilla gummaaan, guuuuud sååå duktig du är som står här, asså verkligen, men jag måste till frissan”. Först och främst. Jag är inte en liten gumma. För dem som har svårt att uppskatta längd/midjemått eller vad nu en liten gumma personifierad är, så har jag svårt att tro att det är jag med mina 175 cm. Iklädd dunjacka, termobrallor, ullsockor och vinterkängor med platå känner jag mig snarare som motsatsen.
Men det är inte just det som stör mig mest, medelålderskvinnor med huvudet på sned som talar om för mig hur duktig jag är med en sådan ironi i rösten att jag vill kräkas, utan det som kommer därefter. KLAPPEN PÅ AXELN.
Som att det inte är nog nedvärderande att bli kallad ”lilla gumman” tycker människor väldigt mycket om att klappa mig på axeln! Ord och kommentarer har jag med ett års erfarenhet lärt mig att hantera. Att skaka av mig ett ”far åt helvete” när sorgliga själar tar ut deras dåliga dagar på mig, men just det när det kommer till fysisk beröring. Det selar ingen roll om det är en uppmuntrande klapp. Jag vill inte att folk ska ta på mig när jag arbetar.
Spela upp ett scenario där kunden i kassan på donken klappar kassörskan på kinden och säjer, ”vad duktig du är som kan månadens erbjudande utantill, asså verkligen.” Det jag försöker få sagt är att det finns inga andra arbeten där det anses okej att klappa anställda på axeln, eller ännu värre. PÅ HUVUDET! Bara för att jag inte traskar omkring på stan i civila kläder betyder det inte att jag är offentligegendom.
Varför det sedan bara är jag och aldrig mina manliga kollegor som får stå ut med det här är en intressant aspekt. ”Men lilla gubben, står du här! Klappklapp*”. Aldrig.
Keep your hands off!
När vi ändå är inne lite på det här men röra och ta, talla och dra.
Efter att ha tillbringat den senaste veckan bakom en cafedisk var jag idag åter i Amnestyuniform. En sak som då slog mig redan innan lunch är människors envisande att ta på mig.
Dagligen möts jag av kommentarer som ”lilla gummaaan, guuuuud sååå duktig du är som står här, asså verkligen, men jag måste till frissan”. Först och främst. Jag är inte en liten gumma. För dem som har svårt att uppskatta längd/midjemått eller vad nu en liten gumma personifierad är, så har jag svårt att tro att det är jag med mina 175 cm. Iklädd dunjacka, termobrallor, ullsockor och vinterkängor med platå känner jag mig snarare som motsatsen.
Men det är inte just det som stör mig mest, medelålderskvinnor med huvudet på sned som talar om för mig hur duktig jag är med en sådan ironi i rösten att jag vill kräkas, utan det som kommer därefter. KLAPPEN PÅ AXELN.
Som att det inte är nog nedvärderande att bli kallad ”lilla gumman” tycker människor väldigt mycket om att klappa mig på axeln! Ord och kommentarer har jag med ett års erfarenhet lärt mig att hantera. Att skaka av mig ett ”far åt helvete” när sorgliga själar tar ut deras dåliga dagar på mig, men just det när det kommer till fysisk beröring. Det selar ingen roll om det är en uppmuntrande klapp. Jag vill inte att folk ska ta på mig när jag arbetar.
Spela upp ett scenario där kunden i kassan på donken klappar kassörskan på kinden och säjer, ”vad duktig du är som kan månadens erbjudande utantill, asså verkligen.” Det jag försöker få sagt är att det finns inga andra arbeten där det anses okej att klappa anställda på axeln, eller ännu värre. PÅ HUVUDET! Bara för att jag inte traskar omkring på stan i civila kläder betyder det inte att jag är offentligegendom.
Varför det sedan bara är jag och aldrig mina manliga kollegor som får stå ut med det här är en intressant aspekt. ”Men lilla gubben, står du här! Klappklapp*”. Aldrig.
Keep your hands off!