Hade en diskussion med en snubbe igår om våldtäkt och shocking, han drog falsk anmälan-argumentet. "Det är många tjejer som gör en falsk anmälan för att hämnas på killar..." och ungefär där avbröt jag honom. - Men alltså vänta nu, hur stor är åtalsfrekvensen för våldtäkt tror du? liten eller stor? - liten, svarade han. Exakt, och hur många av de ärenden som leder till åtal, slutar med att förövaren fälls? De flesta eller få fall? - Få, svarade han. EXAKT, det här vet du, det här vet jag och det här vet i princip alla. Vem försöker vi inbilla att det lönar sig att inge en våldtäktsanmälan, när vi är fullt medveten om hur svårt det faktiskt är för en våldtäktsanmälan att leda till rättegång överhuvudtaget? Dessutom blir man kränkt i hela rättskedjan och känd som "våldtäktoffer" - är du offer för en våldtäkt ses du som hjälplös och fördömd, "förstörd för livet"stigma. DET HÄR VET MAN. Precis som man vet att dyka bland tjurhajar är livsfarligt. Och jo visst, det finns puckon där ute som motförmodan langat en falsk anmälan för att hämnas på sin ex pojkvän, liksom puckon som simmar bland tjurhajar (fucking idioti), men risken är förbannat liten. Och sådana falska anmälningar sållas bort på två röda.
Är det inte dags att sluta teama upp bakom förövaren, för det är ju det man indirekt gör när man upprätthåller falska och beskyllande föreställningar om våldtäktsoffer. Föreställningar som präglar utredningar, bedömningar och domslut. Med den låga åtalsfrekvensen och hellre- firad-än-fälld-mentaliteten i åtanke.
Som att människor med detta tankemönster själv måste få uppleva en våldtäkt för att förstå allvaret i att bli knullad mot sin vilja. För ibland låter det ju nästan som att det inte är så märkvärdigt egentligen. - ÄH! lite sårigt underliv och återkommande posttraumatiska stressepisoder är väl inte så farligt!