Feminist? Javisst!

Alltså jag tänkte börja med att rekommendera boken "från kön till genus" av Don Kulick. Den är sjukt givande och man får en större bredd på hur sociala konsturktioner - genus, spelar in och formar samhällen världen över.

Vidare tänkte jag försöka besvara frågan varför infibulation är normaliserat i Somalia, Mali och Sudan?

"I Somalia, såväl som stora delar av Sudan och Mali är begreppet 'jungfrudom' inte ett naturligt tillstånd hos kvinnan utan något man skapar utifrån kulturella värden - dvs med operativa ingrepp förändrar man kvinnans könsorgan." - Aud Talle 

 

 

Jag tycker fortfarande att mentaliteten och logiken bakom denna kulturella sedvänja är fucked up in so many ways och oacceptabel. Och visst tänker man något i stil med, "still, why the flying floating fuck ska det vara nödvändigt för kvinnan att skära bort och sy igen fittyn för att anses kvinnlig?! vems jävla idé var det?!?!?!" 

Vad som slog mig dock är att den västerlänska kulturen har en liknande socialt konstruerad motsvarighet. Kvinnlig behåring. För visst anses vi kvinnor vara orena och omoraliska om vi kommer inskuttandes med håriga armhålor på klubben? kastar omkring med håriga ben på stranden? eller i mer intimt, har en orakad va-jayjay? Visst har vi friheten till att välja att inte raka oss. Där finns det liksom ingen gammal kärring som håller fast oss tillsammans med moster och faster och avlängsnar allt kroppshår på oss (thank God).  Men hur ställer sig samhället till valet att vara orakad kvinna? Jo, man är konstig, äcklig och as weird. Liksom kvinnorna i Somalia om de är "oinfibulerade". Här ska kvinnan raka sig för att ge uttryck för kvinnlighet. I Somalia (jävligt mycket brutalare) avlägsnas klittan och hela köret för att ge uttryck för kvinnlighet. Vår kultur och deras kultur lägger stor vikt i att få ge uttryck för kvinnligt repsektive manligt. Och det är på kvinnans bekostnad. I dom här fallen är det alltid kvinnan som ska reduceras och ta till med medel för att anses kvinnlig. Märkligt, don't you think?

 

Vi vill gärna tro att vårt samhälle och kultur är jämställd och rättvis... hate to break this to you but, IT AIN'T. (Tog till med mycket engelska i den här texten. Lite asmycket töntigt egentligen, men låter det förbli så. Är och kommer alltid vara en tönt.)

Efter att ha haft en riktigt dålig messeneger konversation känner jag.

Att dryga män* och framförallt dryga ex,det finns det gott om. Har egentligen inget mer att tillägga. Eller jo!

* Jag tror att män genom århundranden pågrund av snevridna mansideal och helt sjuka normer inte behövt visa det andra könet,i det här fallet kvinnan: respekt! Överlag har jag svårt att känna mig hundra procent respekterad av det manliga släktet. Det bottnar säkert i kvinnans existentiella osäkerhet som forcherats på oss i århundraden. Att vi, för inte allt för längesen inte hade konversationer, umgänge med män, ja om inte äktenskap planerades förstås.WIHO! Märkligt att vi levt i sådant förtryck och hur vi fortfarande gör det. Tro nu inte att jag sitter och hetshatar män dagarna i ända. Jag umgås faktiskt med ett par, rätt så hyggliga, män(!)

Läste en text om kvinnlig könsstympning som ingår i veckans tutoruppgift. Texten försöker utifrån ett neutralt antroplogiskt perspektiv förklara och analysera varför exempelvis infibulation (avlägsandet av klitoris samt inre blygdläppar. Resterande vävnad sys ihop med en liten öppning för menstration och urinering) blivit normaliserat i bland annat Somalia. 

   Ja alltså vad ska man säga? fick ta ett förbannat jävla stort avstånd ifrån mig själv när jag läste texten. Tänker skriva ett inlägg om just detta, vilka bakomliggande faktorer som spelar in osv. men först måste jag prioritera veckans uppsats, så ni får vänta lite. Här är lite mer konkret fakta. Får tänka att motta vetskap om något inte är synonymt med acceptans eller förståelse. Kommer aldrig kunna förstå eller acceptera detta beteende och dess "logik".

 

 

Lyckans lycka, however, när Ellinor chockerar med sitt tredje inlägg! HAHA

Hej. Jag lever, tro det eller ej. Bjuder på ett inlägg jag skrev för väldans länge sedan men aldrig orkade publicera. Puss

När vi ändå är inne lite på det här men röra och ta, talla och dra.
Efter att ha tillbringat den senaste veckan bakom en cafedisk var jag idag åter i Amnestyuniform. En sak som då slog mig redan innan lunch är människors envisande att ta på mig.

Dagligen möts jag av kommentarer som ”lilla gummaaan, guuuuud sååå duktig du är som står här, asså verkligen, men jag måste till frissan”. Först och främst. Jag är inte en liten gumma. För dem som har svårt att uppskatta längd/midjemått eller vad nu en liten gumma personifierad är, så har jag svårt att tro att det är jag med mina 175 cm. Iklädd dunjacka, termobrallor, ullsockor och vinterkängor med platå känner jag mig snarare som motsatsen.

Men det är inte just det som stör mig mest, medelålderskvinnor med huvudet på sned som talar om för mig hur duktig jag är med en sådan ironi i rösten att jag vill kräkas, utan det som kommer därefter. KLAPPEN PÅ AXELN.

Som att det inte är nog nedvärderande att bli kallad ”lilla gumman” tycker människor väldigt mycket om att klappa mig på axeln! Ord och kommentarer har jag med ett års erfarenhet lärt mig att hantera. Att skaka av mig ett ”far åt helvete” när sorgliga själar tar ut deras dåliga dagar på mig, men just det när det kommer till fysisk beröring. Det selar ingen roll om det är en uppmuntrande klapp. Jag vill inte att folk ska ta på mig när jag arbetar.
Spela upp ett scenario där kunden i kassan på donken klappar kassörskan på kinden och säjer, ”vad duktig du är som kan månadens erbjudande utantill, asså verkligen.” Det jag försöker få sagt är att det finns inga andra arbeten där det anses okej att klappa anställda på axeln, eller ännu värre. PÅ HUVUDET! Bara för att jag inte traskar omkring på stan i civila kläder betyder det inte att jag är offentligegendom.

Varför det sedan bara är jag och aldrig mina manliga kollegor som får stå ut med det här är en intressant aspekt. ”Men lilla gubben, står du här! Klappklapp*”. Aldrig.
Keep your hands off!

Se det här. SE DET! En dokumentär om mobbing i USA. Satt med gråten i halsen redan i inledningen. Så sjukt jävla vidrigt beteende så jag inte ens vet vad jag ska ta vägen. 

 

Jag blev mobbad i sjuan. Något jag egentligen talar jävligt sällan om, som att det skulle vara något att skämmas över. But here we go. Jag var kort och hade glasögon. Var duktig i skolan och tog plats i klassrummet. Perfect target. Jag stod upp för mig, kämpade emot. Men dom här grabbarna, dom var väl tre som tyckte att jag skulle tystas, fick många på sin sida - de karaktärslösa att hänga på. Flera utav dessa hade jag gått på dagis tillsammans med. En annan tjej i min klass blev också systematiskt kränkt och hånad.  Hon höll käft tillslut. Slutade säga ifrån och fick  på så sätt vara någorlunda ifred. Men jag vägrade vika mig. INGEN ska ta ifrån mig min rätt att tycka och tänka, att finnas. Men att nästan ensam stå emot mer än halva klassen har satt sina spår. Trots att jag aldrig riktigt vek mig, var det mycket som tog sig igenom mitt filter och har blivit bestående.

Jag böt klass i åttan, något jag i och för sig inte ångrar. Det kan ha varit det viktigaste beslutet i mitt liv. MEN att det fick gå så långt... SJUKT.

 

Min erfarenhet är hursom kattskit i jämförelse med vad dessa barn får gå igenom. Det värsta jag fick stå ut med, skulle kunna jämföras med en bra dag för dom. Frågar ni mig skulle jag kunna döda i förebyggande syfte, utan tvekan. YOU HEARD ME! Sånt här får INTE förekomma.. Och i Sverige har vi faktiskt kommit långt med att ta itu med mobbing, men det finns ju. Och tanken är som en nål i ögat.

Okej ingen annan är sugen på att hålla den här bloggen vid liv, bäst man kör en liten hjärt- och lungräddning då. Kan ändå inte sova.

 

Sååå alla hjärtans dag alltså? Har "firat" denna "högtid" en gång med en kille, an item, om man säger. Tre år sen. Då blev jag också av med min oskuld, Alicia Keys spelades i bakgrunden. Romantiskt och hur gosigt som helst kanske ni tänker? mja fast nej inte det minsta. När grabben var "klar" om ni hajar, gick han på toa, kom tillbaka med händerna sträckta över huvudet,  "my work here is done" sa han nonchalant och började därefter att klä på sig. Fast han gick inte just då, någon form av empatiförmåga besatt han. Han gick med på att äta lite pasta carbonara, kolla några familyguy avsnitt, men sen fick det räcka. Tre dagar senare avslutade han vår lilla "thing" som hade pågått i ett halvår.

Yepp, I lost my virginity to the fucking president of douchebagz. Ung och dum vetni! Fast det är inte som att jag nu går omkring med en fördärvad själ. Hade i hela mitt liv fått berättat för mig att oskulden ska man minsann hålla fast vid och inte "ge bort" till vem som helst. Gjorde man det så skulle det aldrig gå att ta tillbaka och man fick leva med det i resten av sitt liv blahiblaha... Därför blev jag så förvånad över hur likgiltig jag kände mig efteråt. Jasså... det här var ju.....verkligen något att lägga stor vikt på...i typ sjutton år..... elleeeeerrrr?!

Röstar för att avdramatisera sex och att fan sluta kalla det oskuld. Vadå oskuld? WHAT DOES THAT EVEN MEAN?!

 

Fast åter till alla pungsäckarssdag. Ni ska bara veta hur jag kommer skämma bort nästa kille jag får fira detta med. Vi snackar frulle on ze morning, kärleksbrev, blombud, trerätters, rosblad på sängen, chokladsås och grädde, myssex till klockan tre på natten osv. För att ta igen det liksom.

 

 

Meep meep.

 

Vaknade och kände mig så sjukt nedstämd. Sov inget. Eller dom timmarna jag sov mördrömde jag. Så vad svarar man när ens förälder ursinnit kräver ett svar på "vad är din plan? vad tänker du göra med ditt liv?" om man själv söker svaret. Jag vet inte - än. Men jag måste veta - nu, för jag kan inte bo hemma och inte veta. Då är jag otillräcklig. Ett misslyckande.

 

Tröstar mig med klippet ovan, så underbara! och längtar tills den dagen jag har tillräckligt så jag kan fllytta hemifrån.

Tänkte igår att näää fan anna nu fåru geereeej! fan varu skriver på bloggjäveln... trots att jag dagligen  blir inspirerad. Är verkligen "i det här" om ni hajar, eftersom jag studerar ämnet. Upptäcker nya ting i texter som vi läser och saker som sägs på föredrag osv...

 

Men nu när du, nike skrev så bubblade det så överjävligt i magen! Och jag bara måste skriva (skulle ju naturligtvis bara kunna ringa men, määäsch töntar mig såhär istället) hur glad jag är för dig din jävla pirripruttmutta!!!  Och hur avundsjuk jag också är.... Ååååååååhhhhhh!!!! har varit riktigt kär en gång i mitt liv och det var så fucking fantastiskt! Ger den här låten till dig Nike, här, du får den. (BITCH)

Appropå det som Anka skrev i sitt inlägg den sista januari så är det tyvärr sant.. ;)

 

Bloggen har varit lite lidande sista tiden men den behöver inte känna sig ensam för skola och arbete har också blivit rätt bortprioriterade.. Som nämnt hände något väldigt oplanerad för lite mer än en månad sen vilket har gjorrt att jag levt på rosa fluffiga moln dessa veckor..

 

Annars då, fick tillbaka en "gammal" tenta från kursen Pedagogisk forskning I. Fick världens chock när jag såg att jag var en av två personer som fått A. Det kändes först lite konstigt, för jag hade verkligen inte väntat det, men såklart blev jag enormt glad. Vi snackar liksom universitetsnivå :D 

 

Nu ska jag titta på reprisen av uppdrag granskning som gick på Svt igår. Jag missade det igår eftersom vi firade min 17 åriga syster (tänk att hon är så jäkla stor nu!!) Men ALLA borde se det! Det verkar helt brutalt och jag blir så ledsen över att sådant här händer.

 

Ska försöka skärpa mig med ett stabilare inläggsflöde men ni får ha lite överseende så länge.

Jag ska bara gulla färdigt först ;) 

 

Tills dess, ha det bra och va rädd om personer du tycker om <3

 

Uppdrag granskning imorgon klockan åtta, ettan. Kommer sitta klistrad.

 

"Året är 1938. Radiotjänsts telefonväxel blir fullkomligen nerringd när arga lyssnare vill uttrycka sitt missnöje med att TT dristat sig till att låta en kvinna förmedla nyheter i radion."

 

Det här var för 75 år sen, jag upprepar: 75 ÅR SEN! (om jag räknat rätt). Inte alls länge sen. Tacka gudarna för de som då kämpade så innerligt för kvinnans rätt i samhället och de framteg som gjorts! men visst fan är det lätt att ta jämställdheten för given? Och visst fan är vi skyldiga dessa kämpar att upprätthålla kampen?!

 

Sjukt är det att i dagens samhälle pratas det om feminism nästan lika trångsynt och förkastligt som dessa arga lyssnare. Att kalla sig feminist är nästan som att kalla sig terrorist. Alltså hur? Hur är det möjligt att en jämställdhetsrörelse som vi egentligen har att tacka för de föresättningarna vi har idag kan vara så fördömd?

 

Här är nyhetsuppläsningen:

Fick tillbaka tutoruppgift 1 idag på seminariet och tänkte faktiskt låta er ta del av vad min härliga danska tutorledare Lovise tyckte om min text.

 

 

Ahmen är det inte som danskbrytande härlig sång som slungar sig rakt in i belöningssystemet?! Kan höra hur hon riktigt säger det på den där fantastiskt härliga danska brytningen, med skorrande R och tyska U:n, ja ni vet.

 

Tänkte också att ni får läsa själva uppsatsen, såklart! så ni får en inblick i vad vi genustöntar egentligen sysslar med, tänker och diskuterar. Orkar ni så läs!

 

Unga, ta ställning!
Turoruppgift 1, Anna Ring

 

Bloggfenomenet hade sitt publika genombrott på 2000-talet vilket öppnade dörrar för  unga, framförallt tjejer med möjligheten att uttrycka sig offentligt. Storbloggare i Sverige såsom Kenza 21, Kissie 21 och Blondinbella 22 med flera hundra tusen följare, framförallt unga flickor och pojkar, är benägna att lyfta och ta upp viktiga frågor. Frågor som rör jämställdhet, orättvisor och så vidare, men varför gör dom inte det? hur ser intresset och ställningstagandet egentligen ut idag bland den yngre generationen? 

Linda Skugge som är en av författarna till fenomenet "fittstim", hävdar i en intervju i Dagens Nyheter (publicerat 2012-10-28, Sofia Edgren) att unga i dagsläget inte har det engagemang för politik och feminism som fanns i slutet av nittiotalet. "Det är det sista en ung människa vill syssla med" säger Skugge.

   Samma ”ungdomliga oengagemang” tyckts Eva Morberg stå inför i sin text ”kvinnans villkorliga frigivning” (könspolitiska nyckeltexter II, kapitel 5), där hon då riktade sig till unga kvinnor, vilka Morberg menade såg på kvinnofrågor som ”tantbeskäftighet” och således tog jämställdheten för given, ”lyckligt okunniga om i hur grad de själva låter forma sig efter det gamla manssamhällets ideal.” 

Medan intervjun med Skugge saknar analys om bakomliggande faktorer, påvisar Morberg tre huvudfaktorer som gjorde att unga kvinnor på 60-taletvar villiga att förbli underminerade och inte tog sig an kvinnofrågan:

1, Barnfödan gjorde att de i perioder var beroende utav trygghet och försörjning av en man

2, De ville inte riskera sin ”kvinnlighet”, dvs bli mindre tilltalande för det manliga könet i konkurrensen med andra kvinnor

3, När det kom till den sociala prestigen var det eftersträvansvärt att ingå äktenskap, med barn och hem, då man blev mer socialt framgångsrik i jämförelse med en självständig kvinna

Att förespråka feminism och lika förutsättningar och friheter för båda könen är ju dock inte bara upp till unga kvinnor att ta ställning, även mäns intresse och engagemang krävs för att nå resultat och framsteg - ett ”allmänskligt uppdrag” skulle jag vilja påstå.

  Men visst har Morberg en poäng i det hon säger. Alla punkter är fortfarande mer eller mindre gällande idag när det kommer till unga heteronormativa kvinnor och deras attityd gentemot feminism och jämställdhet. Jag vill ändå påstå att punkt två råder främst; rädslan att inte tilltala och värst- väljas bort av männen! Det leder fortsättningsvis till de andra punkterna;  får du ingen man blir du utan tvåsamheten (äktenskapet), utan en relation blir du utan barn och är du singel och barnlös är du mindre socialt framgångsrik.

 Frågan är varför unga tjejer räds att behandla och lyfta kvinnofrågor? för att de tror att männen då tar avstånd? Är det på grund utav fördomar om feminism som något typ av manshat? varför är det överhuvudtaget väsentligt att ”få” män eller ”avvisas” utav dem?

 Jag tror att det inte bara har med den biologiska aspekten - kvinnlig konkurrens om män – utan också normativa aspekten att göra. Närmare bestämt normen att en kvinna inte är fulländad och tillräcklig fören hon hittat en man och förhoppningsvis skaffat barn. Det är med andra ord kvinnans syfte med livet; den gamla synen på kvinnan präglar fortfarande den nutida synen på kvinnan.

   Jag är ett praktexempel på hur en heterosexuell kvinna bemöts. Jag väljer att vara singel och aldrig haft en relation. Det chockerar, provocerar och nollställer min omgivning. Människor, både släkt, vänner och konstigt nog även främlingar ger mig ständiga förslag på killar som jag borde träffa. Killar som skulle passa perfekt ihop med mig och gemene man tycker att ”är det inte dags snart” och så vidare, jag är enbart 21 år. Det är en ständig press och påverkan från alla håll och kanter som säger att jag är fel som är singel. Det som gör mig lättad är att det säger mer om samhällets abnorma hetrohets, än att jag inte vill binda mig. Att samhället uppmanar oss, främst kvinnor att så snabbt som möjligt bli monogama, heterogena med en från det motsatta könet och fortsätta befolka vår jord.

För att svara på de ledande frågorna i inledningen tror jag att de unga storbloggarna och såväl unga i allmänhet inte är helt omedvetna om könsrelaterade orättvisor och jämställdhetsfrågor. Jag tror de är okunnighet om feminism och att man väljer att lyssna till fördomar istället för att själv bilda en egen uppfattning.

  Vad vi behöver göra är att bli kvitt både föreställningen att feminism är synonymt med manshat och att det är standard att tjejers största mål i livet är att hitta en man. Framförallt nå den yngre generationen så mönstret kan brytas och inte upprätthållas och det genom dem som har störst inflytande på dem unga idag; storbloggare. Storbloggare som numera mest skriver om klädesplagg, fester, skvaller resor och annan egennytta. Tänk om de insåg vilket ansvar dem egentligen har. Tänk vad mycket de, med så många åhörare, kan åstadkomma om de bara hade lite mer ”kött på benen” och vilja att förändra.

  Ju mer offentliga personer som tar i ämnet, desto fler uppmärksammar frågan. Unga som gamla, män som kvinnor.

 

 (Tack Guro för bra inputs och Nike för ditt allmäna godkännande, haha. Puss mina bajskorvsfisar<3)